Månkameran
Kameror som fick följa med de amerikanska astronauterna till månen konstruerades av ett svenskt företag, Victor Hasselblad AB i Göteborg. Det skedde i samarbete med Kungliga Tekniska högskolan och blev företagets stora genombrott. Månbilderna hade också ett stort propagandavärde för NASA.
Månkamerans historia är också en historia om ett unikt samarbete. Det handlar om hur ett svenskt företag och Kungliga Tekniska högskolan deltog i det amerikanska rymdprogrammet. Det svenska företaget var kameratillverkaren Victor Hasselblad AB i Göteborg. Företagsnamnet är idag känt i hela världen.
Kameror börjar användas i rymden
Vid tiden för de första rymdfärderna visade amerikanska rymdstyrelsen, NASA, inget större intresse för foto och bilder. När John Glenn blev förste amerikan i rymden 1962 tog han med en modifierad Minolta-kamera, men denna kamera betraktades mer eller mindre som ett tidsfördriv. Synen på kameror i rymden skulle dock förändras. Redan samma år köptes mellanformatskameran Hasselblad 500c in för de återstående Mercury-uppdragen. Då var Victor Hasselblad AB en av de minsta kameratillverkarna i världen. Bilderna som togs av Hasselbladkameran blev fantastiska. Amerikanerna insåg snabbt bildernas stora propagandavärde. Rymdprogrammet väckte nämligen en hel del kritik och det var viktigt för NASA att kunna visa upp sina bedrifter på bästa sätt. Samarbetet mellan NASA och Victor Hasselblad AB fortsatte. Under en rymdpromenad 1966 råkade astronauten Michael Collins tappa sin kamera, en Hasselblad SWC (super-wide camera). Hans ord “Damn! I’ve dropped it. I’ve dropped my Hasselblad!” spreds av världens massmedier. Victor Hasselblad AB fick stor uppmärksamhet. Företaget utlyste då en hittelön på 10 000 dollar och svenska tidningar skrev att kameran var Sveriges första satellit.
Även KTH kom så småningom att delta i samarbetet mellan NASA och Hasselblad. I början av 60-talet var fotografisk uppmätning och kartering, fotogrammetri, ett mycket populärt forskningsområde. Bertil Hallert, professor vid KTH, var världsledande inom området och hade många kontakter i USA, både bland forskare och amerikanska myndigheter. Han blev Hasselblads referensperson och rådgivare.
Svensk kamera blir historisk
Hasselblad fick ensamrätt på att utveckla kameror för Apolloprojektet. Kontraktet var värt 1,7 miljoner dollar, men även reklampotentialen var enorm. En speciell enhet inrättades på Hasselblads fabrik för att utveckla och konstruera en månkamera enligt NASA:s önskemål. Det handlade inte längre om små modifieringar, vilket var fallet med tidigare rymdkameror. Det gällde att skräddarsy en kamera som var anpassad för förhållanden på månens yta. Den första modellen hette Lunar Surface SWC. Den förkastades av NASA, eftersom astronauterna tyckte att kameran var svår att hantera. NASA ville dessutom ha en kamera med eldrift. Månkameran kom till slut att bli Hasselblad 500 EDC (electric data camera). Objektivet var nykonstruerat och försett med polarisationsfilter (som kan justeras för att bara släppa igenom ljusvågor med en viss våglängd). Plastdetaljerna som fanns i vanliga kameror byttes ut mot aluminium. Alla knappar anpassades för att kunna hanteras med astronauternas klumpiga rymdhandskar. Bertil Hallerts idé var att förse kameran med en reseauplatta av glas. Den satt i kamerahusets bildöppning. Reseauplattan hade mätkors som gjorde att avstånd och höjdskillnader kunde beräknas med hjälp av fotografierna. I USA målades även kamerorna med silverfärg av NASA för att reflektera bort solljuset och skydda kameran från värmen.
Måndagen den 21 juli 1969 nådde Apollo 11 månen. Astronauterna hade lite mer än två timmar på sig för att bland annat ta bilder. Neil Armstrong tog de flesta av de 450 bilderna som sedan fascinerade hela världen. Månkameran blev dock kvar på månen. För att minska rymdfarkostens vikt lämnade astronauterna kvar all teknisk utrustning som inte var livsviktig. Endast filmrullarna fick följa med tillbaka till jorden. Idag lär det ligga tolv Hasselbladkameror på månens yta. Alla har fått dokumentera månfärderna som skedde mellan 1969 och 1972.
För företaget Hasselblad var månlandningarna ett stort genombrott. Många av de kommersiella kameramodellerna som konstruerades därefter var ett resultat av samarbetet med NASA och KTH. Att äga en Hasselbladkamera innebar att man blev en del av det stora rymdäventyret.
En historia som är mindre känd är att en av de ursprungliga månkamerorna blev kvar på jorden. Ett exemplar hade nämligen skickats till KTH för att kontrolleras och kalibreras. Efter Bertil Hallerts död 1971 blev kameran kvar på KTH och användes i både forskning och undervisning. Ny digital teknik gjorde att fotogrammetri inte längre hade samma status på KTH. År 2006 låg månkameran till försäljning på den kommersiella marknaden. Både Victor Hasselblad AB och Hasselblad Center i Göteborg erbjöds att köpa kameran, men avböjde. Samtidigt firades Victor Hasselblads hundraårsjubileum. Forskaren Anders Houltz skrev en artikel om kameran till Tekniska museets årsbok Dædalus 2007 och i samband med detta hämtades kameran tillbaka till KTH. Kameran lånades in av Tekniska museet och visades i utställningen ”Ett rymdäventyr” 2010.
Text och research: Alexandra Selivanova
Mer information om månkameran och Hasselblad
I Tekniska museets bibliotek hittar du literatur om månkameran och Hasselblad.
- Evald Karlsten. Hasselblad: en bok tillägnad Victor Hasselblad. Stockholm 1981.
- Anders Houltz. Månkameran. Dædalus Stockholm 2007, s. 67-83.
