Rymdfärjor
Rymdfärjorna togs i bruk 1981. Start, landning och dockning kräver stor precision och säkerhet och rymdfärjorna drabbades under sin tid av två haverier med dödsoffer. Som en konsekvens av olyckan med Columbia togs de tre återstående rymdfärjorna ur drift 2011.
Rymdfärjan Endeavours sista flygning. Foto: NASA/Matt Hedges
1981 togs de amerikanska rymdfärjorna i bruk för första gången och till skillnad från tidigare rymdfarkoster som bara användes en gång kan rymdfärjan landa på jorden som ett flygplan och kan skjutas upp igen. Sju personer och en last med utrustning kan transporteras till och från rymdstationen ISS. Astronauterna som reser med rymdfärjan är väldigt utsatta vid start och landning. Därför bär de en speciell dräkt som skyddar mot G-kraften.
Rymdfärjan startar
När rymdfärjan ska starta monteras den på en 15 våningar hög bränsletank. Bränsletanken bär raketer med fast bränsle som används under rymdresans två första minuter. Sedan kopplas raketerna bort och landar i Atlanten med hjälp av fallskärmar, plockas upp och återanvänds. Den stora bränsletanken innehåller 530 000 liter flytande syre och 1.5 miljoner liter flytande väte. Dessa förgasas i en förbränningskammare och ger drivkraft åt rymdfärjan. Bränslet tar slut efter 8 minuter och 20 sekunder och tanken frigörs från rymdfärjan. Den tomma bränsletanken brinner upp när den når jordens atmosfär.
Dockningen
När rymdfärjan befinner sig 150 km ifrån jorden tänds styrraketer och färjan lägger sig i samma omloppsbana som rymdstationen, dess slutdestination. Efter 43 timmar i omloppsbanan kan färjan börja docka med stationen. Farkosten styrs in dockningsporten med hastigheten av 3.5 cm per sekund. Dockningen brukar ta en halv dag.
Tillbaka till jorden
Den största delen av resan tillbaka sker med autopilot. På grund av friktionen mot luften blir rymdfärjan glödhet när den kommer in i atmosfären. Den skyddas av tiotusentals keramikplattor som kallas för värmesköldar. Sköldarna kan klara av upp till 1 648 grader Celsius. När temperaturen i värmesköldarna börjar stiga, slås raketmotorerna av. Vingklaffar och roder aktiveras med ökat lufttryck och färjan börjar uppträda som ett glidflygplan. När rymdfärjan befinner sig 70 km från jorden gör den fyra tvära svängar på 60 grader i sidled. Detta minskar farkostens hastighet och höjd. Fem minuter före landning kopplas autopiloten ur och besättningen flyger rymdfärjan manuellt. Landningsbanan är sex kilometer lång och rymdfärjan tar mark i en hastighet av 365 km/timmen.
Rymdfärjornas haverier och slut
Genom åren har rymdfärjorna drabbats av två stora katastrofer. Rymdfärjan Challenger exploderade 1986, bara några minuter efter start. Hela besättningen omkom. Senare visade det sig att det var en packning som inte tålde det kalla vädret som orsakade olyckan.
2003 brann rymdfärjan Columbia upp i samband med landningen. Olyckan var en följd av att en värmesköld på ena vingen blev skadad vid uppskjutningen. Den hade träffats av en bit isoleringsskum från den stora bränsletanken. Detta ledde till att heta gaser kunde läcka in i vingen och smälta dess aluminiumkonstruktion. Rymdfärjan tappade styrförmågan och bröts sönder. Efter Columbias haveri har säkerheten ökats och värmesköldarna fotograferas mycket noga.
Som en konsekvens av olyckan med Columbia togs de tre återstående rymdfärjorna, Discovery, Atlantis och Endeavour, ur drift 2011. Därmed var rymdfärjornas 30-åriga historia till ända.
Textbearbetning: Alexandra Selivanova och Peter Du Rietz
